annakarindahlstrom

jag inte låta bli att erkänna att mitt humör sjunkit ytterliggare.
mina tankar är bortom alla gränser, där jag inte längre kan kontrollera dom.
det är tungt.
jag har mina funderingar kring att spara på alla min tårar tills jag gjort bort mitt kvällspass.
jag funderar men jag vet inte.
jag är för trött för att veta, för att överhuvudtaget förstå, även fast jag sovit mer än vanligt.
min kropp är för tung, och det känns som att jag egentligen borde ligga på golvet av allt tyngd.
men det gör jag inte. ikväll vet jag inte vad det är som håller mig på benen, men nånting är det.

jag ser hon framför mig hela tiden. hon skrattar, hon är bara den människan hon föddes till att bli.
den tanken jag tänker, den är borta för all evighet. inget är som det var. jag kan inte sluta tänka på det, jag kan bara inte det.

jag ser han framför mig, han är ledsen.
det förstår jag, det skulle jag också vara om jag tappat något så värdefullt.
något sådant går inte att ersätta för allt som finns i världen, aldrig någonsin.

hur skulle du hantera situationen? jag har klarat mig i två år, till och från, men ikväll är en kväll jag inte gör det. det finns ärr inom mig som aldrig läker. varje dag är kamp.

den kärlek som som jag vet fanns där, hos dom, kommer alltid att göra det.
en evig kärlek som för alltid kommer att knyta dom samman.

det är en kärlek jag alltid måste respektera, vilket jag även gör och alltid kommer att göra.







vad jag än beslutar att göra,
så måste jag se till att finnas. finnas för nåt, för någon.


- en blick av när verkligheten slår mig hårt.