annakarindahlstrom

jag är i en värld jag varken kan andas eller leva.
i drömmarna flyr jag. men när jag vaknar befinner jag mig återigen på ruta ett.
jag är rädd.
rädd för att falla.
rädd för att mista kontrollen.
rädd för att förlora..

jag är rädd....


minnerna av osäkerheten och av "dom andra" plågar mig..
jag är i tusen bitar och jag börjar bli riktigt desperat efter lite karlssons klister.
ge mig.. ge mig åtminstonde något som lindrar smärtan psykiskt.

jag är ut-och-in. samtidigt som jag förundras över att jorden fortfarande snurrar runt mig.
jag som trodde allt stannat. det verkade ju åtminstonde som det.

jag ska sätta på mig ett plåster i hopp om att övertygar mig själv om att jag faktiskt, kommer att läka.
nu får det vara nog.