annakarindahlstrom

Igår hade jag många tillbaka blickar från alla gånger man var i Göteborg.
Jag minns precis när man var liten och man låg och tåget, och somnande till varje dunk..
Man vaknade och satte sig i korridoren för att äta frukost, och nyfiket titta ut..

Man var liten och tuff! Gick nerför gatan där faster bor, köpte alltid choklad-cigaretter. Oboy, dom var faktiskt goda.
Gick man hela gatan ner så såg man topparna av Liseberg, min faster bor helt perfekt till. Läget kan inte vara bättre. På den tiden var man då inte heller åkrädd för alla karuseller. Numera skriker man konstant genom hela trippen. Det är fruktansvärt, och jag är dörädd för att ramla ur eller bli fastnande på otäcka ställen. Men som sagt, liten och tuff.

Man var alltid i Göteborg sådär vid vårkanten och framemot sommaren. Allt var så fint.
Blommorna var på väg ut om de inte redan slagit ut.
Dofterna var unika, och jag saknar de fruktansvärt.
Vill tillbaka.

Men jag känner att förtillfället, så nöjer jag mig ganska bra med Stockholm den 27 mars.
Jag får ju faktiskt åka tåg ner. Bussen hem för bli en annan historia.
Men med min underbara klass, shit! Det kommer bli härliga dagar (och nätter),
vi kan ju sova för mycket heller. Och känner jag min klass rätt så kommer nog några ha problem att somna.
 Och de kommer garenterat störa alla andra och så blir det tjaffs, haha. Längtar redan ( :

Än en gång, jag längtar.

jag är i en värld jag varken kan andas eller leva.
i drömmarna flyr jag. men när jag vaknar befinner jag mig återigen på ruta ett.
jag är rädd.
rädd för att falla.
rädd för att mista kontrollen.
rädd för att förlora..

jag är rädd....


minnerna av osäkerheten och av "dom andra" plågar mig..
jag är i tusen bitar och jag börjar bli riktigt desperat efter lite karlssons klister.
ge mig.. ge mig åtminstonde något som lindrar smärtan psykiskt.

jag är ut-och-in. samtidigt som jag förundras över att jorden fortfarande snurrar runt mig.
jag som trodde allt stannat. det verkade ju åtminstonde som det.

jag ska sätta på mig ett plåster i hopp om att övertygar mig själv om att jag faktiskt, kommer att läka.
nu får det vara nog.

Idag är det fem år sedan Jimmy dog.
Det är sjukt, känns som att det var igår du satt bredvid oss i nollan,
med din dricka och chokladboll. Ibland ville du vara med, ibland inte.
Men du satt där, och du fanns där. Det var gemenskapen som räknades.
Efter att du försvann så kändes klassrummet plötsligt så mycket större och tommare utan dig.
Du lämnande ett tomrum som ingen kunde ersätta.

Jag hoppas för allt i världen att du har det bra nu,
godnatt klasskamrat, sov gott

Ärligt? - Så saknar jag svar på frågan.
Innerst inne vill jag tro det, jag själv känner mig som en skadad själ,
och jag vill ju faktiskt läka.

Det går inte att reparera det som en gång hänt.
Det går inte att sätta plåster på en skadad själ.


Jag tror jag är någonstans mitt-i-mellan.
ungefär som en motsägelse;
                fri och fången

                stark och svag


Kortfattat känner jag mig hopplös.
Jag tror på andra, men jag kan aldrig tro på mig själv.
Konstant ruvar det en orolig känsla i magen på mig.
Och det vill jag lova är en olycklig känsla

har jag en dålig dag, eller en dålig vecka?
jag vet inte. jag känner inte igen mig själv.
var är min energi?

jag vill vara glad och leva för allt som finns att leva för.
men allt som smyger fram ur mörkret är dystra tankar.
bort. bort. bort.

kanske är det så att det är för mycke begärt.