It's never easy..
Dagens middag hemma i Vesterås var behövlig.
Den innefattade en massa skratt med god mat och god efterrätt.
Vi hade ett antal disskussioner, bland annat om varför det är så mycket hemskare att räkna fel än att säga fel?
Jag förstår folk som känner så eftersom även jag har den åsikten. Men min kära pappa delade inte min mening.
Vi pratade även om Kambodja, ett land som jag aldrig ägnat någon speciell uppmärksamhet åt.
Men nu har det för tillfället fångat mitt intresse. Det är kanske dit en av mina blivande resor blir av, vem vet.
Isåfall bär det av med min syster. Små underbara tankar som förlänger mitt hopp ytterliggare.
Det är sånt som jag behöver. Jag måste ha något att kämpa för och något att längta efter.
Jag ägnade bilresan till Vilhelmina åt mina tankar som säger att jag saknar huset, mitt rum med mina blå lugnade väggar, omgivningen, jag bara saknar det. Det är svårt att släppa taget om det, ibland inser jag inte att jag faktiskt är vuxen och att det kommer en tid för oss alla att flytta hemifrån. Troligtsvis låter som att jag inte trivs med att bo på Vilhelmina och visst, det finns en tjusning med också, but still, inget är som hemma. Det är en sådan trygghet som man bara kan förstå när man väl flyttat.
Den innefattade en massa skratt med god mat och god efterrätt.
Vi hade ett antal disskussioner, bland annat om varför det är så mycket hemskare att räkna fel än att säga fel?
Jag förstår folk som känner så eftersom även jag har den åsikten. Men min kära pappa delade inte min mening.
Vi pratade även om Kambodja, ett land som jag aldrig ägnat någon speciell uppmärksamhet åt.
Men nu har det för tillfället fångat mitt intresse. Det är kanske dit en av mina blivande resor blir av, vem vet.
Isåfall bär det av med min syster. Små underbara tankar som förlänger mitt hopp ytterliggare.
Det är sånt som jag behöver. Jag måste ha något att kämpa för och något att längta efter.
Jag ägnade bilresan till Vilhelmina åt mina tankar som säger att jag saknar huset, mitt rum med mina blå lugnade väggar, omgivningen, jag bara saknar det. Det är svårt att släppa taget om det, ibland inser jag inte att jag faktiskt är vuxen och att det kommer en tid för oss alla att flytta hemifrån. Troligtsvis låter som att jag inte trivs med att bo på Vilhelmina och visst, det finns en tjusning med också, but still, inget är som hemma. Det är en sådan trygghet som man bara kan förstå när man väl flyttat.
I tried and then some more
Kommentarer
Postat av: evelina
kambodja tänkte ja å josse resa till förra året. tänkte vara där en månda för att hon ha en kusin som driver barnhem där. tänkte jobba lite där :)
menmen... tänkte du inte resa m mej? :P
ses imorn. KRAM
Postat av: linnea
åh, jag känner igen mig i hemma-tänket, kittelfjäll är och förblir hemma, det finns inget som går upp mot lugnet här, jag tar visserligen gärna med mig allt från vilhelmina hit, vänner, kärlek, umgänge..you name it, men kittelfjläl är hemma verkligen. det får mig att må bra..
hur är det med dig? kram
Trackback